Tillbaka
Imperiet 1983 Gruppen innehåller: Gurra Ljungstedt, Stry Terrarie, Per Hägglund, Christian Falk, Joakim Thåström. Artikeln innehåller: Intervju, konsert, reklam för LP:n ‘Rasera’. Förpackningsdatum: 26 september 1983. Hållbarhet:... En TV-film hade naturligtvis varit det bästa. Öppningen: Sonya Hedenbratt sjunger Hasse & Tages text från "Konstgjorda Pompe" 1963. "Rågsved / åtta trappor / fyra rum / två barn / min man och jag." Den lätt ironiska 60-talsidyllens optimism och värme avlöses av gitarrmuller; bilden skiftar till det kalla 80-talet och det Rågsved som sångerskans barn växte upp i. Kameran fokuserar på några bångstyriga frisyrer ovanpå maniskt stirrande ögon, en mun som spottar ur sig sångrader... hela tiden det dånande larmet som matchas av snabba klipp, bildväxlingar. Föräldragenerationens blåögda socialdemokratiska hoppfullhet och tilltro till ständig tillväxt bryts av barnens vilsenhet när allt inte längre går så självklart framåt. Perfekt! Skitsnack. Medlemmarna i Imperiet har visserligen ett förflutet i stockholmsförorter som Rågsved och Hökarängen, men det är fel att romantisera förortsrötterna. Rockens kraft har ofta kommit från uppbrottet, rastlösheten, drömmen om att aldrig behöva fastna. Därför är aldrig den vitala rocken bunden till en tid eller plats, det ligger i dess natur att den bryter sig ur dom givna förutsättningarna. Därför var Ebba Gröns musik, för det är dom vi talar om, aldrig en hyllning till förorten. Lika lite som Bruce Springsteens skildringar av arbetarklasslivet är lovsånger till det livet. Imperiet står för: Inte stelna till. Så vi lämpar här och nu barlasten Ebba Grön över bord. I den gruppen blev dagens Imperiemedlemmar Thåström, Gurra och Stry symboler, det hopp på vars axlar den politiskt vänstermedvetna rockpubliken la sina egna förväntningar och drömmar. Rollen som förorternas Robin Hood, dom rätta åsikterna och uttryckens budbärare, blev allt svårare att bära. Samma personer som hängde sina förhoppningar runt Ebba ser nu Imperiet som svikare. Det är fritt fram för den kritik som aldrig kunde sägas när Ebba levde. Fortfarande byggt på romantiserade missuppfattningar. Men vem tänker på något sådant en kväll på Norsborgsgården i Fittja? Fittja, fredag eftermiddag. "Guds rike skapas i Fittja" Det står så på en plansch på fritidsgårdens kontor, inrymt i skolan. Fittja har 5 000 invånare, 42 procent är invandrare och skolundervisningen bedrivs på 33 språk. Ett par hundra kommer till fredagskvällens disco, det ställe där Imperiet gör sin turnédebut den här gången. Imperiet åker tunnelbana till Fittja. Den första spärren lyckas Thåström passera med en skrynklig gammal biljett som han snabbt visar upp innan burvakten hinner reagera, men nästa gång bandet går ner i tunnelbanan blir han stoppad. "Oj då, var den för gammal? Va, fem dagar...jag måste ha blandat ihop biljetterna, säger Thåström med ljuv röst och lånar en femma av Perre för att lösa biljett. Till T-centralen... Gurra, som verkligen säger vart han skall åka, får punga ut med 12,50 för att få enkel biljett till Fittja. Månadskort på SL ryms inte i det här bandets budget. I Fittja sätter scenarbetarna och musikerna upp utrustningen. I väntan på alla sladdar ska kopplas in och alla lampor lysa rätt och soundchecken bli av fördriver dom tiden på olika sätt. Thåström sitter med benen i kors på scen och försöker ta ut ackorden till Mikael Wiehes "Ingenting förändras av sig själv". När ackorden sitter på rätt plats sjunger han med mjuk röst: "Det tog sin tid att se det klart; att det vi skapar själva, det är den enda som blir av. Vi kunde gott behövt din hjälp. För ingenting förändras av sej själv." Wiehe och Hoola Bandoola är en av Thåströms starkaste influenser. Basisten Krille Falk fyller i STIM-rapporter så att alla ska få lika mycket pengar när Imperiet-kompositioner spelas, i radio t ex. Stry sätter sina keyboards i rätt vinkel mot medhörningshögtalarna och från korridoren bakom scenen hörs Perre Hägglunds saxofon som värmer upp tonen. Trumslagare Gurra Ljungstedt är äldst i Imperiet; med sina 31 år har han ett decenniums mer erfarenheter än Krille, fem år mer än de andra tre. Det är inte bara åldern som är orsaken, men Gurra är den som sköter dom flesta praktiska detaljerna för Imperiet. Det här bandet vill vara inblandat i allt som rör verksamheten, vill försöka ha koll på att allt funkar. Gurra förklarar: - Vi har strulat i så många år. Det strulet vill man bespara publiken - och oss själva. Ändå har det kört ihop sig den här kvällen. Utan att Imperiet vet om det finns två förband inbokade, grupper som säger sig vara lovade att använda Imperiets anläggning. Det innebär ett par timmars merarbete, telefonerande, trasslande, irritation. Några arrangörer bär armbindlar med texten Drogfritt Fittja. Ungdomsgårdsspelningar innebär alltid att rockbanden smusslar med starköl eller vin, bär in det i anonyma väskor i stället för Systemkassar. - Det finns olika sorters drogfria spelningar. Dels dom som har drogfritt på affischen för att dom i så fall får bidrag från kommunen, dels dom rabiata som för mig företräder en sorts fascism. Vi var på en Drag utan Drog - gala i Katrineholm som var fruktansvärd; en anonym röst i högtalarna styrde en viljelös folkhop mellan olika "aktiviteter". Gurra tror att det är bättre att bejaka dom sprittraditioner som finns i Sverige. På en vägg i skolsalen i Fittja hänger Dagens Nyheters världskarta, som visar skillnaderna mellan invånar-fördelningen, mattillgången och energi- resurserna i världsdelarna. - När man ser sådant känner man sig liten. Men inte nertrampad! Det finns alltid någonting att göra. - Jag kommer från en kollektiv tradition, jag lever inte med några privata mål eller ambitioner. Jag vill behålla mina vänner, vill kämpa mot ordspråk som "ensam är stark" eller "bra karl reder sig själv". - Jag skulle gärna leva som i det gamla bondesamhället. Det betyder inte att isolera sig och sköta sig själv, men kanske är det ett sätt att få en rättvisare uppdelning i världen. När Imperiet spelar är Gurras ansikte det mest uttryckslösa. Han slår koncentrerat och sammanbitet på trummorna; kläderna är neutralt bekväma, urtvättad T-shirt, bruna bomullsbyxor, gympadojor, en ring i vänster öra. Utanför scen pratar Gurra mycket och genomtänkt, han formulerar sig noga och väl, vet vad han vill. Han har läst film på universitetet och använder författare eller filmer som exempel när rock-referenserna tryter. - Min stora kick var att läsa "Tjänstekvinnans son" av Strindberg när jag var 13-14 år. Att komma underfund med att en annan människa kan lida som en själv... Men nu hinner han inte läsa så mycket som han vill. - Man blir lätt dum som rockmusiker. Och hur jag är efter dom kommande sex veckorna på turné... Gurra ler och skakar på huvudet. Och vad ska man då säga om den natt när Finlandsbåten hade lagt till vid Medborgarplatsen mitt på Söder, en kilometer från närmaste vattendrag? Malmen, måndag natt. En enmansorkester levererar hits och standardlåtar, "Up on lazy river", "Viva Espana", "Rock around the clock" och "The heat is on" med samma neutrala rytm; dom sällskapssjuka glider sunt på ett litet dansgolv intill borden där entrecoterna just dukas av och groggarna hjälper till att ge det rätta Finlandsbåtsgunget, trots att det här hotellet råkar ligga still. Det är här Imperiet har råkat hamna efter en stunds jakt på nattöppna matställen med plats för fem musiker och en reporter. Nu har dom ätit och utstår irriterat en massa frågor om sånt dom egentligen inte vill prata om. Äh, alltså, va fan, sluta gapa om Ebba och Rågsved nu för helvete! Och rockens kraft...hur fan ska man kunna snacka om det? Det bara kommer väl, är väl bara nåt man måste göra...alltså, va fan. Gurra: Rock kan påverka folk i många riktningar, kan få dom att inte stanna upp eller bli för blassé. Perre: Man läser en bok eller en tidning eller ser en film och...KNÄPP. Nånting som...moves you. Gurra: Då tror jag en bok är bättre. Perre: Många läser inte, en del går aldrig på teater. Gurra: Det beror på hur man lyssnar, hur man känner instinktivt. Thåström: Jag tycker det känns i ryggraden när man hör artister, vilken tyngd dom sätter bakom det hela. Sen kanske dom sjunger blaj, blaj - man får ändå en uppfattning om deras ärlighet. Gurra: Det är vibbarna. Thåström: Jag tror inte att man påverkar folk speciellt mycket med texter. Jag tror inte det. Men OK...gör man det så är det väl bra. Gurra: Man får aldrig underskatta dom som lyssnar. Jag får en känsla av att Tomas Ledin, även om han tror på det han sjunger och tycker det är vettigt, gör vad han tror folk vill höra. Han är bara ett exempel just nu för att jag hatar den där låten, "Det finns inget finare än kärleken". - Att göra det man tror folk vill höra och på det sättet är ett jävla förakt mot dom som lyssnar. För folk är inte dumma. Folk är lättledda, men inte dumma. Det är en jävla skillnad. Krille: Jag kan sätta på en låt när jag är ledsen och bli lycklig, eller jag kan vara olyckligt kär och sätta på en låt och få världens pryl på det. Gurra: Jag tror man kan bli påverkad av bra musik, när det plötsligt dyker upp en bra låt bland åtta bla-ha-sånger på radion. Men det där skulle jag vilja ha en undersökning av. Visst fan tror jag musik kan förändra statiska förhållanden. Thåström: Börja inte svänga dig med ord nu för då hänger jag inte med. Gurra: Det kan få en människa att ompröva hela sin situation. Stry: Det är små steg, men dom kan leda långt vidare. Thåström: Just nu verkar det inte vara speciellt mycket folk som rör sig. Nu känns det som om musiken bara står och stampar...vadå Duran Duran och Kajagoogoo - det kan inte bli mer än att man kanske blir kåt på någon. OK, det är alltid nåt. Stry: Jag tror inte att man kan ha den där Upp-aktiva prylen hela tiden. Utvecklingen går i vågor. Samtidigt kan saker förändras mer långtgående. Thåström: Ett steg bakåt och två framåt. Gurra: Jag tror inte så väldigt mycket på det här att vi kan nå ut och påverka folk. Samtidigt som det nånstans är därför jag håller på med det här. Att få stå på en scen och uttrycka sina tankar. Jag tror inte att jag skulle tycka så väldigt mycket om att vara en skådis i en ensemble och spela gamla mästares dramer. Det skulle inte ge mig så mycket som det här, när jag har en frihet att välja hur jag uttrycker mig. - Samtidigt som vi är fast i den här jävla underhållningsgrejen. Ibland tar man sig själv på väldigt stort allvar, men när man går ner på Ritz och träffar en del folk är det inte så allvarligt längre. Thåström: (på dalmål) Man kan ju inte va’ allvarlig ständigt och jämt. Fittja, fredag kväll. En gång hette han Anders S. Och bodde i Klippan, där han var med om att starta en musikrörelse tillsammans med Mats P och Pål Spektrum: begynnelsen var en Revox-bandspelare och Kriminella Gitarrer, Anders blev Stry Terrarie och Klippan byttes mot Malmö och Garbochock. Ebba Grön spelade in hans "Stockholms pärlor" och i slutet av 1981 blev Stry fjärde medlemmen i Ebba. - Jag vill inte bestämma, jag ville inte vara en ledartyp. Det var bland annat därför jag flyttade från Malmö till Stockholm. Jag har ingen klar uppfattning om hur mina låtar ska bli, det är bra att få andras åsikter, att se låtarna växa fram ur gruppen. Stry är låtskrivare, inte musiker i första hand. - Jag är primitiv som musiker, och jag har inga ambitioner att utvecklas som organist. Någon annan kunde lika gärna spela mina partier. Men mina låtar är bra. Han har bott i Afrika i tre år som barn, hans texter och tankar går ofta till motsättningen tredje världen/I-världen. Det handlar inte så ofta om de allt mer svårgripbara motpolerna socialism-kapitalism. - Västvärlden håller på att förstelna , och jag vet inte hur det går att ändra. Jag är rädd att musiken håller på att ätas upp av den här stela maskinen. - Det viktigaste är att vara skärpt hela tiden. Att vara bakfull - det är att fastna, att ge upp. Jag tycker det börjar bli jobbigt att vara full, det är en förstelning. - Jag är tveksam till det här gamla Allt Nu-yttrandet. Det betyder ofta att det är OK att ha allt meddetsamma - men sedan vägrar man ändå att dö. Allt Nu - det låter kanon, men nånstans är det totalt fel att ta ut allt i förskott. Det finns så många saker som man först är säker på och sedan... ...sedan blir man osäker. Visst, allt var mer självklart förr. Då, när dom här musikerna slog underifrån, inte visste hur mekanismerna fungerade. När allt bara var att plocka, när dom gamla värderingarna och grupperna skulle vädras ut. Strys ögon är trötta och hans leende är lika trött när han tänker på att han och dom andra i Imperiet snart själva skall vädras ut. Men inte än! "Övervintrande punkare utan attiraljer", kallar han Imperiet. Men några attiraljer finns det väl, eller vad ska man annars kalla Strys scenklädsel? Innan det är dags för att gå upp på scen tar han av sig sina förhållandevis hela brallor och kryper in i ett par svarta tygstycken med stora revor, där den bleka huden lyser igenom som skelettknotor i botten av en lerig grop. När han sitter ner hänger pungen ut genom hålen. Stry nämner ofta Dylan när det pratas låtskrivare och texter, men ‘Raw power’ med Iggy Pop är fortfarande den LP som träffat honom hårdast. På scen spelar han både klaviatur och gitarr, han sjunger intensivt ett par av sina låtar. Stry byter ofta meningsfulla ögonkast med den vandrande rastlösheten i brun kostym som barfota rusar av och an på scen utan pauser. Malmen, måndag I Imperiet finns några av de mest uttalade vapenvägrarna i rock-Sverige, men det hindrar inte...rocksamvaron påminner om lumparlivet. Samma grabbiga småretande, rockpojkarna visar varann kärlek genom att häckla varann istället för att kramas. Och samma fixering vid fraser eller upptåg. I Imperiet säger alla "det är luuögnt", med jämna mellanrum - men nästa vecka är det förmodligen någon annan fras. Och precis som i lumpen finns det en grupp-chef som håller reda på det mesta. Utan Gurrra hade nog inbitna gerillakrigare som Thåström deserterat för länge sedan. Men än behåller den här enheten sin slagkraft. Calcutta, april Efter tre månader i Indien flög Per Hägglund och hans tjej hem med SAS. När planet lyfte från Calcuttas flygplats fick passagerarna färska svenska tidningar. Det var den 10 april, och på första sidan såg Perre en bild på Thåström och Stry. Va! Han bläddrade fram artikeln på insidan som berättade om Imperiets första spelning på Kolingsborg. Han hade varit borta några månader och Ebba Grön var upplösta och...vad hade hänt? Före Indien-resan hade Perre varit rodde åt Eldkvarn och sen Ebba, innan dess saxofonist i stockholmsbandet Grizzly. Och det var när Claes Carlsson i Eldkvarn skulle plocka ihop en blåssektion till Ebbas tredje LP som han fick höra att Perre varit saxofonist i Grizzly och...ja, på den vägen fortsatte det. LP, folkparksturné, första Rymdimperiet-spelningen på Alternativ jul i Rågsved 1982. Imperiet måste vara den grupp som Perre velat vara med i ända sedan han plockade upp saxofonen igen! Jo, tre dagar efter hemkomsten ringde Gurra. Perre blev den femte medlemmen i Imperiet. Slut på inhoppen med Madhouse, Micke Hagström, Neon Leon och Dramaten(!) där Perre stod som sångare i pjäsen "Mästaren och Margarita". Tack vare turnén med Ebba Grön känner Perre att han varit med i bandet länge. Det har gått snabbt att smälta in i Imperiet, även om alla former för hur dom ska arbeta ännu inte hunnit finslipas. Perre spelar inte bara sax på scen, han sköter klaviatur och synttrummor också. Dessutom vill han sjunga mer, få in lite fräckare stämsång i musiken. Saxofonen är ett fysiskt instrument, precis som Imperiets musik är fysisk. Tonen skall vara rock och slå igenom, det ska följa vissa mönster. Vilket innebär att jazzmusiker han känner säger: "Håller du på med den där enkla musiken fortfarande?" Det är inte roligare med dem som undrar vad man egentligen sysslar med, "va , för fan, spela med Imperiet?" eller dom som avundsjukt tycker att han snackat sig till ett fantastiskt jobb. Men vem sa att det skulle vara enkelt? Malmen, måndag Oj, oj, oj...Thåström skakar på huvudet och skrattar. Hur pass ansträngda frågor kan dom komma upp med dom där Schlager-reportrarna? Vilken är den mes överskattade idén i den västerländska civilisation? Oj, oj, oj. Gurra: Fritiden. Perre: Utvecklingen. Gurra: Nej, ordet fritid. Thåström: Du menar arbete kontra fritid? Gurra: Ja, att det blivit ett begrepp istället för något självklart. Det är en idé som jag hatar. Fritiden. Thåström: Vad är fritid? Jag mår inte bra om jag har fritid. Vad gör man då, är ute och går? Gurra: Ingen av dom företagsledare som ger sina anställda fem veckors semester pratar om fritid... Thåström: Åh, för fan, jag läste en så jävla bra förklaring på det där i "Anarki till vardags", jag kommer inte ihåg riktigt, det var fem helt suveräna rader...det gick ut på att man till slut konsumerar sin egen skit. Man producerar när man jobbar och sedan konsumerar man sin egen produktion på fritiden, en hel karusell! På den så kallade fritiden. Gurra: Det är det som jag tycker är helt absurt. Det finns ingenting som heter fritid. Thåström: Men frågan är om det är den mest överskattade idén. Gurra: Det är vad jag kan komma på just nu. Perre: Demokrati. Thåström: Demokrati...ja, det väger i så fall tyngre. Gurra: Nä. Thåström: Jo, herregud, det gör det väl. Gurra: Demokrati, det betyder folkstyre. Thåström: Men det existerar ju inte. Gurra: Ursprunget...det kommer från dom gamla grekerna. Thåström: Men det finns inte nu. Thåström: Det man kallar demokrati i västerlandet är överskattat. Det är toppstyrning ändå. Det existerar ingen demokrati. Stry: Det finns ett slags demokrati. Thåström: Det kallar jag inte-fungerande demokrati. Gurra: Men är demokrati en idé? Stry: Det är en idé om att alla ska vara med och... Gurra: Från början var det en idé, när folk levde i såna samhällen att dom kunde förverkliga en sån grej. Thåström: Idé eller begrepp, det kan väl kvitta. Fritid är väl ingen idé. Gurra: Jo, jag tycker att det är det. Det är ett påhitt. Thåström: Det är väl demokrati också. Gurra: Det kom när det var naturligt att all deltog i besluten, men att kalla dagens parlamentarism för demokrati är löjligt, eftersom alla inte får den information dom skulle behöva för att delta i besluten. Demokrati idag faller på sin egen orimlighet. Thåström: Är det en orimlighet? Gurra: Ja, jag tycker det. Thåström: Jamen, den kan utvecklas till något mycket mer. I Sverige skulle fortfarande alla kunna bestämma, det är ändå ett så litet land. Du kan ju inte se det som en utopi. Den kan i varje fall förbättras...400 procent minst. Gurra: Den kan förbättras, men den inverkan som I-världen har på U-världen den...th. Man kan snacka i olika termer hur mycket som helst men så länge människor inte kan läsa... Thåström: Eftersom demokrati strider mot naturlagarna är det en idé. Gurra: Vaddå, strider mot naturlagarna? Thåström: Naturlagarna. Äta eller ätas. Ett naturligt urval. Gurra: Neeeeej. Thåström: Det är det väl för fan. Vi pratar om människan som ett djur. Gurra: Hur funkar det i djursamhället då? Thåström: Det är en urskiljning. Den svage överlever inte. Gurra: Det är en diktatur i så fall. Eller...man utrotar inte dom som är svagare. Man slås om makten, det gör man, men... Thåström: Dom svaga får ingenting att käka. För han kommer aldrig fram till maten. Gurra: Se på vargarna, det är ursprunget. Alla får äta, det funkar så och det finns en ledare, men alla får något att äta och dom håller ihop. Stry: Det beror på hur mycket mat det finns. Gurra: Vargar är vårt ursprung. Vi lever på samma sätt som vargar. Thåström: Nä, det är fiskar. Äh, jag säger bara att demokrati är en idé. Gurra: Och du tycker att det är den dummaste idén. Thåström: Nä, men den är dummare än fritiden. Demokrati är nånting överskattat, den mest överskattade idén. Åh, vad jag hängde på Perting om var att det kallas demokrati i Västerlandet men det funkar inte. Krille: Men idén är vacker. Thåström: Ok, idén om demokrati är bra...ha ha...jävlar också. Gurra: Det är ju en skitbra idé. Stry: Men kan det funka, när det blir stora land...? Gurra: Klart det kan funka. Annars kan man ju gå och gömma sig. Fittja, fredag En del musiker blir plötsligt väldigt populära. Dom senaste veckorna har det stått en del om Christian "Krille" Falk, som hyllats för sitt bas-spel på Per Cussions LP ‘Don’t stop’ och på Imperiets debutalbum. Innan dess fanns han i Madhouse, Krille hoppade av gymnasiets första år för att vara med i rockbandet med rätter i rythm’n’blues. För mycket rötter tyckte Krille, som var på väg att sluta...i två år gick han omkring och trodde att han spelat i Madhouse i ett halvår...men det dök inte upp något nytt fast jobb förrän Imperiet bildades ur gamla Rymdimperiet. Många lägger märke till honom. En del för att han har fula ormmönstrade byxor på Imperiets release-bilder, andra för att han rör sig så speciellt på scen. - Jag tycker om att röra på mig, jag vill öppna kroppen, känna rytmen och pulsen. Den lyckokänslan vill jag förmedla till publiken, känslan av att öppna kroppen och bara leva med musiken. Krille har en synk i kroppen, som gör att rytmerna barra sitter där utan vidare. Därför kan han spela trummor utan vidare också. Basen låter bra på gården i Fittja. Krille spelar exakt och distinkt, klädd i skära manchesterjeans, vit turban med tutti-frutti-färgade garnbitar i kanterna och den rätta coola tredagarsskäggstubben. Nitbälte och röd-svarta skor. Det är luuögnnntt. Självförtroendet sitter i musiken, än så länge känns det ovant att bidra med texter till Imperiets låtar. Men det kommer, han försöker arbeta med det också...Och vill gärna börja plugga igen; framtiden för basister utan låtskrivarprofil är inte så ljus. Andra nyckelord: Aretha Franklin, rytmiskt och fysiskt, svart och kåt, att inte ge upp, hålla andan vid liv. Krille räknar in...1.2.3.4 och börjar spela på sin Höfner-bas där det står Bob Dylan. Imperiet försöker än en gång att få den här spelningen att bli perfekt, att få ordning på sig och publiken. Reportern vandrar runt i konsertlokalen som verkar jobba som aula till vardags. Han försöker få kläm på det där speciella svårgripbara som skulle skilja Imperiet från andra rockband. Finns det över huvudtaget nånting sådant? Det är då Thåström lägger in överväxeln. Mistlurs studio, augusti Innan Imperiet började spela in ‘Rasera’ tänkte dom göra så mycket som möjligt "live i studioin". Det sprack förstås redan på första låten och blev det gamla vanliga...bara bas och trummor sitter. Resten får man jobba vidare med. Fast det fanns en idé om soundet, som behölls hela vägen. Det skulle vara ett ruffigt sound, så som Imperiet låter live. Men scenen är en sak och LP-inspelningar en annan. Den kraft och visuella styrka som finns på en konsert går inte att fästa på vinyl. Och dom exakta sound och nyanserade ljudspecialer som hamnar på skiva går inte att upprepa på scen. Dom flesta låtar jobbas fram i replokalen. När låtskrivarna, i första hand Stry och Thåström, kommer med dom är det bara skelett...ingen av kompositörerna har färdiga arrangemang o skallen. Bara en ungefärlig...som på "Tusentals händer" där Stry ville göra nånting liknande "Going to a Go Go". Malmen, måndag Imperiet ger inte intervjuer, Imperiet talar ut, Imperiet säger ditten, Thåström säger datten...Buden har skiftat som möjligheterna att prata med dom här rockmusikerna. Och meningen. Nu har dom i varje fall enats med Mistlursdirektören Peter Yngen om en charm-offensiv omkring LPn, och därför ställer dom upp på intervjuer. Fast dom uttrycker det inte så krasst, utan säger att dom känner för att göra intervjuer just nu. Å andra sidan har dom kära guldgossarna redan funderat ut hur bilderna ska tas. Så medan ni läser den här artikeln: Ha framför er en bild av en glitterklädd Peter Yngen som sandwichman bär skylten: Imperiets LP är bra. Köp den! Och Reportern som hade kommit på en så strålande idé: Gör i ordning ett batteri frågor som kan användas på så gott som alla artister. Njut sedan av hur varierande svaren blir. Hans problem: Rockartisterna verkar ha enats om ett svarsformulär och förberett det. I framtiden kan alla journalister och artister byta lappar med varandra, så slipper dom allt ovidkommande tjafs omkring. Rockartisternas problem: Om dom ställer upp på intervjuer så blir dom kändisar som förväntas uttala sig om allt möjligt. Om dom inte ställer upp blir dom hemliga och myt-upphov vars minsta vardagliga yttrande görs till visdom. Imperiet är inga övermän, inga personer som sitter inne med alla svar, dom pratar fotboll Sverige - Tjeckoslovakien och imiterar Max von Sydow som Karl-Oskar precis som alla andra. Men dom är kanske ett speciellt rockband, även om dom ännu inte nått sin topp. Det var det speciella som Thåström försökte skaka liv i en fredagskväll i Fittja. Fittja, fredag Han börjar konserten rastlöst, springer fram och tillbaka över scenen, lyssnar med örat mot PA:t och går med snabba kliv mellan medspelarna. Rastlösheten och otåligheten ökar ju längre tiden går, när det märks att det här gigget inte kommer att gå till historien som ett av Imperiets bästa. Alla förväntningar som byggts upp inför turné-debuten...all lagrad osäkerhet som kommer ut och som förstärker känslan av att man bara slår huvudet i en vägg på ungdomsgården medan ungdomarna förstrött tittar på. Thåström är klädd i brun kavaj och bruna byxor, det skulle kunna vara dom Karl-Oskar hade till söcken där i Minnesota, men Thåstörm har naken överkropp under den brunrandiga, som döljer en tatuerad lilja på skuldran. Han har sparkat av sig dom lappade svarta gympadojorna med A-fyllda stjärnor och går barfota sina allt snabbar ruscher över scen. När konserten går mot sitt slut tar han i än mer, rösten far upp mot höjder den aldrig var tänkt för, han tänjer på ramarna och tonerna träffas med hesa skrik som river loss betongputset från aulans käckt dekorerade väggar. Thåströms ögon är som svarta hål, han stirrar maniskt hotfullt på dom närmaste åskådarna som ryggar tillbaka för den nästan fysiska kraften i han ansiktsuttryck. Det är krönet på en uppladdning som började många timmar tidigare. - Kraften på scen...det gäller att förmedla en stark känsla och för det behöver man väl inte hoppa omkring. Man måste ha utstrålning och säkerhet. Det går inte att komma upp och tveka...stig upp på scenen och HÄR ÄR JAG! Det är jag som bestämmer. PANG. Här har ni mig - take it or leave it. POWWW. - Det är inget man kan öva sig till. Det måste bara finnas där...här är jag. Haja det! Osäkerhet...det är oproffsigt. Det får man spara till privatlivet. - På scen är definitivt den tidpunkt i livet när jag känner mig tryggast, säkrast. Jag får ut så mycket energi så...jag borde vara sneare över huvud taget. Jag känner apati ibland. Det tror jag beror på att jag får ut så jävla mycket på scen...det är nästan för tillfredsställande. Joakim "Pimme" Thåström har spelat i ungefär tio år. De första banden i Rågsved hette Early Midnight Blues Band och Helt Sonika, men det var med Ebba Grön och en gitarr i handen som han blev...Mr Hyde! Den naturligaste svenska rockkraften som bara Lundell kan mäta sig med. Åtminstone på dom rätta dagarna. Dom rätta dagarna är han också en av dom bästa rocktextskrivarna. Men han håller på länge med orden till låtarna, och när en lyckad formulering dyker upp spar han på den. - Då är jag jävligt glad när jag kommit på något sådant . Ibland är det bara två textrader som utgångspunkt, eller en idé. Men jag är så begränsad att jag inte kan styra hur texterna blir, det kan barka iväg åt något håll. Jag är ingen ordkonstnär som Lundell, kan inte bestämma hur formuleringarna ska bli. Dom texter jag gillar mestvär beskrivande, målande, ofta vardagsskildringar som The Jams "Down in the tube-station at midnight" eller några av Springsteens låtar. Men vadå...man diggar jävligt ofta musik med dåliga texter, men sällan bra texter med dålig musik. Han gestikulerar mycket, understryker meningarna med knytnävsslag och grimaser, stora svepande gester eller trötta axelryckningar. Det var Thåström och Stry som började med Rymdimperiet som ett lekprojekt, för låtar som inte passade inom Ebba Gröns ramar. Namnet tog dom efter Stjärnornas krig-filmen, det var mest på kul. Och när det inte är ett kul namn längre...man vänjer sig. - Jag vill att Imperiet ska vara...Vilt och Vitalt. Det ska vara jävligt bångstyrigt, jordnära, skitigt...inte göra precis vad alla andra band gör. Men det är förstås inget man planerar, det blir vad det blir, dom strömningar som finns i gruppen. Det är nu dom ska bevisa det. Spelningen i Fittja är den första på en sex veckor lång turné. Ett par dagar innan har Thåström lyssnat ordentligt på skivan och till sin lycka tyckt att den...är jävligt bra. Det kändes kanonskönt, för själv är man sin värsta kritiker. Nu står han på scen, med gitarren i hand, den gitarr som dom där första giggen med Ebba fick honom att känna...det kom något i ryggraden och sa bara...krasch. Ikväll kraschar det inte så mycket. Det blir ändå ett extranummer. Thåström spottar ilsket fram dom engelska raderna och tittar vildsint på publiken. Han slår hårdare på gitarren. Hårdare. Hårdare. HÅRDARE. Strängarna går av, han slänger gitarren som ligger tjutande kvar på golvet, han vrålar in i mikrofonen och välter mikrofonen och tar nästa mick och brölar in i den och larmet fortsätter och dom andra inleder ett sätt att avsluta låten och Thåström fortsätter provocera oljud ur elektroniken medan den lilla publikskaran storögt tittar på. Dom fyra andra i Imperiet slår slutackorden och Thåström försvinner genom ett draperi med den stränglösa gitarren i handen. En städad låt på kassett tonas snabbt ur PA:t. Fittja, natten till lördag Bortifrån en annan ände av lokalen sjunger Prince "1999" på lagom volym, medan reportern plockar ihop sina papper och intryck. Kvar finns bilderna på näthinnan, men orden...ord, ord...vad beskriver dom. "Har jag sagt att vi skulle spela mer på fritidsgårdar? Det måste vara bland det dummaste man sagt nån gång. Det är det tristaste. Fritidsgårdar är så stela, det finns ingen respons från publiken eller dom som tagit dit en, sa Thåström några dagar tidigare. - Vi kanske har sagt att vi ska spela där nån gång. Man kläcker ur sig så mycket. Jo, man kläcker ur sig så mycket. Och kvar...när orden inte gäller eller åsikterna bytts eller tiderna förändrats finns musiken. Bilderna. Så kanske skulle Reportern ta och försöka få TV att fatta att det är en film som borde göras. Den kunde t ex börja med en sekvens från "Konstgjorda Pompe" när Sonya Hedenbratt sjunger: "Rågsved / åtta trappor / fyra rum..." och SCHMOK växlar bilden till betongen och plötsligt en scen där en röst räknar in 1,2,3,4 och Gurras trummor och Krilles bas hittar varann, Strys gitarr mal igång ett danskomp som han säkert klarar av och Perres saxofon prövar sig på ett beprövat riff medan Thåströms ögon spärras upp till hårfästet och han dansar fram till mikrofonen och bara måste hålla kvar huvudet med båda händerna mot tinningarna medan texten tar form i munnen och Imperiet är ett och Imperiet hittar sin avvägning mellan garageband och etablerade veteraner på att ge rocklyssnare sällsamma upplevelser och...