Ensam med datorerna
Artikel ur Nöjesguiden 1989. Text: Mattias Hansson
En våt natt för inte så länge sedan hamnade Stry "av någon oförklarig anledning" på en knuttefest för Harley Davidson-entusiaster. Innan han visste ordet av hade han lockats till att köpa ett flak holländskt starköl. Under inverkan av överbliven öl från just den natten och den knuttefesten pratade Nöjesguiden med Stry om lite av varje, dock mest om bakgrunden till hans första solo-LP. Den kommer i början av 1989 och på den har Stry tagit hjälp av Datorerna och Maskinerna.
Stry som numera skippat både Terrarie och Kanarie, har en egen rubrik i Bonniers rocklexikon. Det är egentligen inte så konstigt. Den lille tunne rökhostande musikern har hunnit med en hel del under sina 31 levnadsår.
Det är tio år sedan Stry lämnade Klippan och sin första grupp Kriminella Gitarrer. Klippan var på den tiden en farlig plats för sådana som honom, "där fanns för många raggare som ville slå oss punkare på skallen bara vi visade oss vid kiosken".
Stry flyttade till Malmö där han gjorde "punk-karriär" med grupper som Besökarna, Blödarna, Stry & Stripparna och Garbochock; band som alla var gnistor till den nytändning svensk rock begåvades med vid 1980-talets början.
Henrik Venant i Lund och Stry Terrarie i Malmö var namn som i rockkretsar omtalades med vördnad och respekt. Jag känner folk som fortfarande skryter om att de delade replokal med Garbochock 1980.
Sedan var Stry med i Ebba Grön och Rymdimperiet. Och Imperiet. Det där är historia.
När han för snart fyra år sedan slutade i Imperiet och återvända till Malmö var det bland annat under förevändningen att "det är så förbannat kallt däruppe i Stockholm". Dessutom krympte den då orgelspelande Stry i rollen som låtskrivare. Imperiet blev mer och mer Joakim Thåströms grej.
Stry ville göra något eget igen. Stå längst fram med akustisk gitarr och själv sjunga egna låtar.
Väl i Malmö bildade Stry Babylon Blues som med debutsingeln "Har vi inte grävt för många hål" (MNW, 1985) omedelbart profilerade sig som en egensinning och orginell rockmaskin med välkomna svagheter för både country och blues. En av 1980-talets bästa svenska rockproduktioner är utan tvekan Babylon Blues debut-LP "I labyrintens hjärta" (MNW, 1986).
Efter ett par singlar, en 12-tummare och två LP splittrades Babylon Blues senhösten 1988. Det fanns de som sörjde.
Nu ligger det till så att Stry släpper en solo-LP i början av 1989 och när jag träffar honom i den lilla ettan i Rörsjöstaden är det något som är förändrat.
Sist jag var här var rummets blickpunkt en halvakustisk Gretch-gitarr, modell Nashville. Det var just innan Babylon Blues LP-debuterade. Nu dras blicken omedelbart till skrivbordet. Där står en Atari musikdator kopplad till en liten hemmastudio. Det är det som är skillnaden, någon månad innan Stry släpper sin första solo-LP.
Man frågar sig varför en rockare med gitarr plötsligt köper musikdator?
Stry svarar att om han inte köpt datorn så skulle han nog ganska snart tröttna på musik. Han säger att tekniken öppnat nya möjligheter. Att han nu, med hjälp av datorn. enkelt kan kolla om olika låtidéer håller i verkligheten.
När Babylon Blues låg nere spelade Stry in singeln "Mmm...ängel/Vår nya värld", i eget namn. Då gjorde trummaskiner, datorer och liknande tingestar intåg med buller och bång.
- Hela inspelningen kändes aningen märklig: Jag var van att jobba i grupp, det var första gången jag träffade producenten Martin Rössel, jag var ovan vid all ny teknik vi använde och dessutom var det "klödd" med maskinerna som var helt nya. Vi hade inte 100-procentig koll på tekniken så vi missade nog en hel del på det sättet. Man har ju mycket fler variationsmöjligheter om man vet vilka knappar som skall tryckas in.
Med "Mmm...ängel" bubblade Stry i TV:s Listan.
- Det var helt lugnt alltså, säger Stry och rullar ännu en cigarett där vi sitter i den röriga köket innan han fortsätter. Jag har inget emot att mima. Dom hade hög vålle (volym) och så var det snyggt ljus och så bara tittade man in i kameran.
Efter lite påtryckningar kommer sanningen fram.
- Jag hyrde faktiskt en videokamera dagarna innan jag åkte iväg för att spela in till Listan. En bekant hjälpte mig att smälla upp utrustningen här i lägenheten. Sedan spelade vi låten på stereon och han filmade när jag mimade.
Trots allt övande och tränande fick vi bara se videon till "Mmm...ängel" en gång.
- Jag tror inte att ett enstaka framträdande i TV hjälper artister som mig. Jag märkte i alla fall inte att skivförsäljningen ökade. Men det är klart, jag vet inte om det är världens bästa singel heller precis.
Babylon Blues återbildades våren 1988 med Stry och hans vapendragare Micke Vestergren på gitarr och de båda Babies-arna Eggis (bas) och Johan Eklund (trummor). Men det är bara live gruppen existerar. Tills vidare. Nya LP:n, som trots allt kommer att bära namnet Stry & Babylon Blues, är Strys eget projekt. Han säger att han inte vill låta den obeslutsamhet som ibland uppstår i en grupp ta överhanden över kreativitet och skaparförmåga.
Nu bestämmer han själv hur allt skall låta, med visst inflytande av medproducenten: Göteborgs elektronik-rockguru Henryk Lipp. De flesta inspelningarna är gjorda i Lipps studio Musik-A-Matic och det hela har gått till så att Stry ensam skrivit och spelat in musiken på sin dator i lägenheten. Sedan har han åkt med datadisketter under ena armen och gitarren under den andra till Music-A-Matic där finputsningen ägt rum. Smidighet är ordet (Stry erkänner att Lipp har tendenser åt det diktatoriska hållet men att samarbetet fungerat alright).
På nya LP:n medverkar förutom Vestergren och Lipp också Martin Rössel, Lasse Thulin (Dr Yogami, tidigare Babylon Blues), Max Abbey (en "rätt trevlig kille" som egentligen heter Mats Claesson då han inte spelar gitarr på Ultravox turnéer) och en "massa körfolk"...
Ljudbilden är spännande. På tunga rytmer från en trummaskin ligger en maniskt klinkande akustisk gitarr och här och var dyker en sådan där mäktig kör upp som Lipp brukar använda sig av då han spelar in med sin egen grupp Blue For Two.
Redan när Babylon Blues startade var målsättningen att förena en country blues-tradition med något ospecificerat "modernt". Blev det så?
- Nja, vi lyckades väl inte så värst bra i alla lägen. Det visade sig vara svårt med den kombinationen. Vi hade lite för dålig koll på det moderna. Dessutom tyckte kanske inte alla i gruppen att det var så värst intressant. Men vi har gjort en och annan låt som är en kombination, eller som är...äh, jag vet inte.
Men visst kan man höra kombinationen. Som i låten "Känsligt guld" från LP:n "Utanför Eden" där det stelbenta kompet luckras upp av Micke Vestergrens fantasifulla gitarrspel. På nya plattan kommer denna "kombinationsidé" att vara mer utvecklad. Det låter inte som Depeche Mode och inte som Pogues. Men någongstans mittemellan.
- Jag är ute efter en sorts kyla. En "Blade Runner"-feeling, liksom . "Flykten från New York". Denna kyla försöker jag kombinera med maraccas och slidegitarr. Det är det jag är ute efter, men det kommer inte att vara helt utvecklat på nya LP:n, kanske på nästa. Det hela är ett långtidsprojekt och jag har ingen brådska. Det finns så mycket annat man måste hålla på med. Barn och sånt...
Stry är pappa till snart två-årige Kalle ("med K precis som i kaviaren") och de dagar han är på besök (Kalle bor hos sin mamma) byts maskinerna ut mot blöjbyte och matning.
Med på nya LP:n finns två gamla låtar, "Mmm..ängel" i omgjord version och "Kickar" som spelades in med Imperiet.
- Jag tycker att "Kickar" är en bra låt och den betydde en hel del för mig då jag skrev den. Dessutom blev den lite av en inledning på vad som skulle komma med Babylon Blues. Jag har gjort om den lite.
Stry klassas av många som en "svår" textskrivare medan andra skriker ut superlativer som "geni". I "Kickar" sjunger han: "Skona mej mitt vita skinn/jag betalar bra för att lära nåt/Tvåbent katt på midnattsjakt/fångad kärlek blöder slaveri...". Svår eller geni. Valet är fritt.
- Texterna är ett huvudbry. Nuförtiden brukar jag göra så att jag sätter mig ner och dricker en kopp kaffe vid åttatiden på kvällen. Sedan sitter jag uppe och försöker samla ihop och skriva ner tankar jag vet flyger omkring inne i huvudet. Det brukar bli bra.
De två LP Babylon Blues gjorde sålde runt 2000 exemplar vardera. Man skulle kunna säga att skivköparnas gensvar varit minimalt.
- Men jag är inte speciellt besviken på det. Jag tycker att vi gjort hyfsade plattor. Inte de där 100-procentiga, och det tror jag man måste göra för att slå igenom med den typ av musik vi gjort. Det är ju liksom inga trender eller nånting sånt. Jag har alltid försökt köra på den anti-trendiga vägen.
Med tanke på skivupplagorna borde Stry som heltidsarbetande musiker sitta i en omöjlig ekonomisk sists. Men icke. Livespelningarna, andra artister som spelar in hans låtar och STIM-pengar från tiden med Imperiet är säkra inkomster.
- Det är synd att säga att jag inte haft något ordentligt, "riktigt" arbete de senaste tio åren. Jag har haft tur med pengar, de har rullat in med jämna mellanrum. Men man har det ju inte fett precis. Jag får gå till "soss" (så kallas socialförvaltningen av alla som varit där någon gång) vissa perioder. Men det står jag ut med, "för konsten", säger Stry och ler liksom för att lätta upp den tryckande stämning som lätt uppstår då någon tvingas erkänna penningsvaghet.
Själv tror Stry att anledningen till att många har svårt att förstå och ta till sig hans musik beror på sättet han sätter sina stämband i vibration.
- Till de som tycker att jag sjunger bedrövligt falskt säger jag bara "jaha!". Jag menar, så länge det finns några som köper mina skivor så spelar det ingen roll om vissa tycker jag sjunger falskt! De som tycker att jag har dålig sångröst behöver absolut inte köpa mina skivor!
Vad säger ditt skivbolag MNW om skivupplagorna?
- De är väl införstådda med att det alltid handlat om ett långsiktigare projekt för min del. Fast det är klart, det blir viktigare för varje gång att jag får allt att fungera. Att det inte blir några missar under inspelningarna. Och det tror jag inte det skall behöva bli med nya skivan. Nu har jag maskinerna.
|