Stry: 15 års själ
Albumrecension 030430. Text: Marcus Birro
Vi hade blå heltäckningsmatta som allting smått
fastnade i. Bakom väggarna i radhuset vi bodde i rann
en grön, slemmig sörja. Man kom dit, rev ner och satte
tillbaka. Ingenting hände. Dagarna gick långsamt.
Söndagarna var värst. Man blev äldre, det var allt som
hände. Vi flyttade in till stan och när de andra
hånglade till Tarzan Boy på fritidsgården i Guldheden
satt jag på mitt rum och skrev dikter. På stereon
snurrade en märklig röst som liksom medvetet sökte sig
till den där nålen, till den där vassa spetsen som var
allt som behövdes för att bygga en identitet under de
åren.
Det gick utmärkt att förhålla sig till livet och
allting annat med rockmusik och Dr. Martens.
Jag skjuter flugor med luftgevär/ Jag samlar gummiband
på stan/ Jag kan inte leva utan dig.
Så där var det ju.
Det var Stry och mamma kom in och undrade vem som
"var så ledsen att han blivit knäpp."
Där någonstans började det, det pågår än.
Utan att aldrig egentligen lämnat oss är Stry tillbaka
med en ny platta, döpt till 15årsSjäl.
Det är en bitvis ganska mörk platta, ofta på gränsen
till vackert sammanbrott,
Kan man gå någon annanstans/ än i kras?/
Jag vet inte, jag har aldrig försökt. För mig har all
sann konst, det må vara i böckerna eller i musiken
alltid handlat om de sista villkoren, de där
anledningarna längst bort och varför man i sin
trasighet hela tiden söker sig dit fast så mycket
vackert ligger närmare än, vid ens fötter.
Plattan sprakar i gång med Varför lever du?
En suggestiv resa genom pop och förstörelse. Stry
gömmer hela tiden sin utsökta känsla för smidigt
snickrade popmelodier bakom stökiga landskap, Därför
blir det hela tiden vackert. Nästan som The Jesus and
Mary Chain som också hade en sällsam förmåga att gömma
granitsplitter i rosa popmoln. Stry är likadan.
Bilvraksjesus åker Mustang den här gången i Mustang
(inget är för evigt) och i Va Fan Slöseri heter det
Jag är ett misstag/ Och om jag var ett misstag då/ Ska
jag vara ett misstag nu.
Stry har alltid, genom allt han gjort, på sitt helt
egna, fullständigt geniala sätt med, som det verkar,
enkla rader kunna sätta ord på allt det man bär inom
sig. Och alltid genom att lämna plats för egna
tolkningar, för lyssnarens egna liv att ta plats. Det
är vad stor konst handlar om.
Dumma laget är en särklassig poplåt, till och med
radiovänlig och min alldeles egna favorit är Mannen
som åt Moskva.
Det är Stry på sitt allra bästa textskrivarhumör med
en refräng som borde kunna sätta tillochmed
festivalbesökare i allsjungande extas.
Det är en mäkrlig skiva av en man som redan för länge
sedan konstaterade att han var / en konstig man/ Fatta
det/
Vi är många som fattat det, vi är många som inte
längre behöver snegla bakåt för att hitta den där
känslan av att man inte är ensam om att vara märklig,
eller ensam om att vara ensam. Som sagt, det är bitvis
en ganska svart platta. Det är en skiva som vägrar
kompromissa men som ändå här och där läcker ljus. Det
är som om han inte kunnat täppa till, och i springorna
tränger melodierna och ljuset fram. Allt ljus
härstammar ur mörker. Och så har han ju sitt
patenterade sätt att skriva texter, helt utan
konkurrens i Sverige.
Jag har uppfattningen att Stry är för bra och för
viktig för att lämnats kvar på den endast den
alternativa scenen. Han behövs överallt.
Skaffa plattan och fatta varför.
|