Stry: Hale Bopp
Albumrecension ur Expressen 960202 Text: Måns Ivarsson
Jag är lika paff som de två astronomerna som i somras upptäckte den komet plattan är uppkallad efter. I fem år har det varit tyst om den här mannen, men förflutet i band annat Imperiet. Och så dimper den här plattan ned. Bitvis är det en riktig kanonplatta. I alla fall för dem som liksom jag har en lyxsvit i hjärtat reserverad amerikansk västkustrock cirka 66-67.
Stry sjunger på engelska och levererar en underbar dos trallvänlig rock som så där charmigt skelögt kan blicka över både Doors, Velvet, country och psykedelia. Det gör honom till Sveriges motsvarighet till Julian Cope. Ett poetiskt original som kan sin rockhistoria och plundrar den med utsökt smak. Främst knockar mig tre nummer som kunnat vara Byrds runt 1966. Mjuk stämsång, lysande melodier och så ett psykedeliskt, fjäderlätt och klingande gitarrspel som tar vid där Byrdsklassikerna "Eight miles high" slutade. Av de tre är särskilt öppningsspåret, "My wild smoke", rent hänförande. En fräck Doors-orgel spelar stor roll på andra spår och avslutande "East west" är lysande Lou Reed-mangel som kunnat vara något bortglömt från Velvets "trea".
Referenserna till dessa klassiska rocksound betyder en hel del för min kärlek till plattan. Som ni förstår är den inget för alla. En del låtar är svagare och sånginsatsen ibland lite matt. Men de fyra-fem bästa spåren tar oss på kometritt till ett rocknördarnas paradis.
|