Babylon Blues: I labyrintens hjärta
Albumrecension ur Sydsvenska Dagbladet 860421 Text: Lennart Persson
Babylon Blues och "I labyrintens hjärta" är något av en musikalisk Molotovcocktail rätt in i den mjäkiga anpassning och nypräktighet som präglar dagens svenska rockscen. Musiker har slagit sig till ro eller strävar mot en mittpunkt som förvisso ligger nära folksmaken, men också utesluter blodet, svetten och de verkliga tårarna. De djärva idéerna och det fräcka utspelet har skickats på semester. Allt är mycket behagligt, men inte särskilt spännande. Eller lockande.
Babylon Blues är annorlunda. Stry och hans kumpaner jobbar utan skyddsnät. Musiken är vild och galen, ibland en yr och förvirrande kakafoni, men den stångar sig alltid framåt. Det är inte musik man slölyssnar till, muzakpotentialen är tämligen obefintlig. Det är musik man konfronterar, på högsta möjliga volym. Någonting man utsätter sig för, när kroppen och själen kräver det. Lättlyssnat är det i ärlighetens namn inte. Ändå har Stry renodlat sina låtar, vässat dem för att uppnå största möjliga effekt. Här finns gott om refränger som hugger tag i en och arrangemangen - som på många sätt skiljer den här från Strys tidigare inspelningar - är gjorda för att skapa spännigar, ge andrum och hålla vårt intresse vid liv. Här finns en vilja att kommunicera, rakt och okomplicerat, som känns ny för Stry. Här misstänker jag att gitarristen och medskrivaren Mikael Vestergren haft en hand med i spelet. Han har som gitarrist en osviktig känsla både för smygande nyanser och effektfull dynamik. Den känslan spårar man lätt också i de enkla fräcka arrangemangen och den gitarrpräglade ljudbilden. Vestergren gräver djupt ner i rockens skattkammare, snor rätt hämningslöst åt sig det han kan använda och skapar en stil som har alla förutsättningar att med tiden bli helt egen. Han är ett ämne till något stort.
Strys röst har också utvecklats, mot alla odds. Han träffar inte alltid den ton han borde, men han tänjer sig hela tiden till det yttersta. Han ställer sig på tårna och viljan lyfter honom ytterligare en bit. Han kastar sig mot micken och energin och inlevelsen tar honom sista biten. Och i en låt som "En stenig väg" gör han saker med sin röst jag aldrig trodde han skulle göra. En stark debut.
|