Imperiet: Mini Lp
Skivrecension ur Schlager 3/1984. Text: Sören Nyhlin
Vid första lyssningen av Imperiets nya mini-LP är det
en överraskning. Det går nämligen långsamt, så sakta
att fler än jag måste se misstänksamt på stereon.
Redan vid andra lyssningen har jag vant mig, och det
är nu jag börjar tycka att det trots det lägre tempot
är samma låtar som förr. Tredje gången tycker jag att
jag är orättvis. Hur mycket kan man förnya sig utan att
lämmna rockens ramar? Vi får väl ge Imperiet samma chans
som vilken debutgrupp som helst? Okay ett försök. Och
isåfall: vilken sångare han är, Thåström! Det finns
knappast någon annan svensk rocksångare med samma förmåga
att övertyga med sina ord. Han har Det, och det bara är så.
Texterna ligger alldeles rätt i hans mun. "Det glittrar,
det glittrar bland arkitektur..." Han kompas av skönt
larmande gitarrer, här och var en synt, och så Gurras
mäktiga trummor, den här gången långsamma och tunga.
Det
finns två höjdpunkter, mycket lika varandra, som heter
"Kickar" och "Jag kan inte leva utan dig"(!) Båda låtarna
knallar självsäkert iväg med en sugande basgång i botten.
det går i lugn promenadtakt så Thåström kan strosa fram och
sjunga "Ooohooho, jag hör tysta trummor i natt". Och så
finns det då alla upprepningar. Thåström & Co har själva gjort
det förr, och bättre. Vad ska Imperiet göra? Kanske är det
som Thåström sjunger: "Jag behöver en mun till för att kunna andas/
ett hjärta till för att inte stanna/för jag e' förlorad i
kriget ... med mig själv". Imperiet är sina egna värsta fiender.
|