Ebba är död - Leve Imperiet!
Konsertrecension ur Aftonbladet. Text: Arne Höök
Det var varmt, det var tufft, det var tätt.
Och det var minst sagt så bra som man kunde önskat sig.
Imperiets premiär - åtta månader efter Ebba Gröns sista spelning lade
stjärnljus över Kolingsborg i Stockholm.
Som ett trotsigt rövarband från Belfast och Sahara klev Imperiet in
på scenen. De stannade inte längre än drygt 45 minuter, men de räckte
för att visa att det finns gott om hopp om liv efter Ebba.
De som hoppats på "Häng gud" och "Mona Tumba slim club" blev visserligen
lurade på konfekten. Imperiets låtar var helt tagna ur nya gömmor -
undantaget
ett extranummer, "Gimme' some lovin". (En Spencer Davies Group-låt.)
Publiken, en sällsam blandning av mohikaner, skinheads, plisserade
kjolar och
kostymer, var avvaktande under de första numren, men i "Afrika" lossnade
det.
Då fanns Ebba Grön plötsligt någonstans i lokalen, i röken under
spotlighten.
Samma värme, samma ilska, samma frenesi och spelglädje. Stry,
organisten,
sjöng med kroppen a' la spastiker, medan Thåström och basisten Christian
Falk
från Madhouse trådde voodoodansen över scengolvet. Om det med "Vita
febern" nådde
fram till avsedd person må vara osagt, men Thåströms dedicering av låten
till
G-regissören Staffan Hildebrand fick i alla fall applåder. Efter "Så
rött, så rätt"
och bara en knapp halvtimme var konserten plötsligt över. Då var
Thåströms gitarrlager
också slut, men envisa rop fick till sist in Imperiet, och en ny gitarr,
för extranummer. - Vi har inga fler låtar, så vi tar en en gång till, sa
Thåström.
Och så blev det just "Så rött, så rätt" igen , där två rader talar för
konserten och
för Imperiets hela styrka: "Mitt hjärta är alltid rött, mitt hjärta har
alltid rätt."
|