Imperiet: Rasera
Albumrecension ur Schalger 9/1983. Text: Håkan Lagher
"Rasera" är en explosionsartad stöt med underlivet som fortplantar sig i
hela kroppen.
det är rått, det är ös och det är en fruktansvärd attack i spelet. Just
den där känslan som
Clash, Sex Pistols eller viss svart funk kan förmedla i sina bästa
stunder.
Imperiet har lyckats som få grupper tidigare att ta med attacken och
trycket in i studion
och dessutom hålla den kvar ända fram till slutledet - skivan. "Rasera"
vibrerar som en
tryckluftsborr mot en stenläggning. Det är rebellrock högst upp på
barrikaderna.
Musiken är svart. Om jag säger soul, funk och lite rapping så tänds röda
lampan för trend
och musikklimat. Om Thåström och Stry är jättarna så står Christian Falk
inte långt efter. Mycket av
förtjänsten till den grund som Imperiets form vilar på är hans tunga och
säkra basspel.
En sång som sjuder av ilska mot rasism, apartheid och vanligt dumt
utlänningshat är
låten "Rasera". "Det kommer en tid/då jag vill va kines/Då jag vill va
grek/Då jag vill va alla färger på en gång". I "Tusentals händer" (som
sannolikt Stry har skrivit) är det tredje världen som är på marsch.
I "Silver, guld och misär" och "Kontroll i Stockholm" är det storstadens
korrumption och snabba klipp, trasiga
barn som beskrivs. "Guld och döda skogar" är en vacker ballad där
Thåström besjunger utarmningen av våra skogar och naturen. Här hemma på
kalhyggen såväl som i Amazonas.
Det finns dom som tycker Imperiet är en
opolitisk
rockgrupp som slängt Ebba Gröns själ i Nybroviken. När man hör Joakim
Thåström vråla sig igenom
"Kontroll i Stockholm" flyger nolltaxerare, fastighets-spekulanter,
krogbulvaner, brännvinsadvokater och kanske
i första hand korrumperade snutar åt alla håll. Skall det kritiseras,
vilket jag egentligen inte vill i det här fallet, men det är ju sånt som
skall med i såna här skriverier, får det bli produktionen och några
musikers insatser. Det är en lite stel och fyrkantig produktion men det
är samtidigt helt funktionell.
Imperiet står mellan maximalt tryck och ett "vackert" ljud. Dom har valt
det ruffiga och hårda och det är helt rätt. Men kanske inte
kommersiellt... Det jag är lite tveksam till är också Gurras och Pär
Hägglunds insatser.
Gurra är begränsad i sitt spel. Det han kan spelar han bra. Här är det
delvis nya rytmmönster och takter som skall prickas in och det blir lite
enahanda bitvis. Pär Hägglunds saxofon går mer på entusiasm än teknik.
Han är helt rätt i gruppen men blir precis som Gurra en aning fyrkantig
och förutsägbar på platta. Men
det är bara radanmärkningar.
Avslutningsnumret "Höghus låghus dårhus" är
en mycket stilla ballad med en
baskagge, en klocka som slår, sprött munspel som ackompanjemang till
Thåströms röst. Här hörs också några av
Thåströms bästa textrader. "Rulltrappan och hissen är det enda som går
uppåt här.../Hon tänker på hettan
som fanns hos dom förr/En orkan har blivit en bris/Han sätter på videon
istället för mig/Hennes tårar
fryser till is". En värdig avslutning på en stor rockplatta. En platta
som tar fram en grupps hela kapacitet.
Som inte döljer något utan vill - och törs - visa allt.
|