Besökarna R.I.P
Funtime 1980. Text & Foto: Lars Sundestrand
Besökarna från Malmö gjorde bara fem konserter innan dom upplöstes och det är bara att beklaga
er som inte hann se dom. Jag vet inte nåt band som fascinerat mig så som dom. Jag vet heller inget
band, inte svenskt i alla fall, som lyckats skapa sån atmosfär som dom. Mörkret kring dom,
Stry som antingen var blickstilla eller totalt hysterisk på scenen. Mats som för det mesta
verkade lite frånvarande men ändå den drivande kraften med ett gitarrspel i sann Lou Reed-anda.
Sen var det förstås Anna, det var framför allt hennes orgelspel som gjorde att tankarna
förflyttade tillbaka till den psykedeliska tiden.
Benämningen psynk för den musik som Besökarna spelade var väldigt träffande. Musiken var en
perfekt blandning av vad som hände på slutet av 60-talet och det som händer nu. Dessutom hade
gruppen en suverän och fantastisk rytmsektion med Henrik på bas och Binkie på trummor. Det hände
alltid spännande grejer inom ramarna för låtarna. Som den gången nere i Malmö när Henrik la
in basgången från "Miss You" i "Discobranden" eller när Stry kastade sig över orgeln i låten
"Tågbangården" och verkligen gick lös utan att någon av dom andra tappade fattningen.
Av dom konserter jag sett med gruppen var den på Sprängkullen den jag minst gillade. Relationerna
mellan Mats och Stry var redan innan spelningen rätt spända och inte blev dom bättre av att
Stry hade en av sina vildare kvällar. Men det som framför allt förstörde den spelningen
var sånganläggningen. Det var faktiskt rena tortyren astt vistas framför scenen och det blev
därför aldrig någon egentlig stämning. Det var synd att det skulle sluta så här och det var synd
att man inte kunde komma överens inom gruppen för hade man gjort det så hade Besökarna säkert
blivit ett band för framtiden.
|