Garbochock: Ritual
Albumrecension ur Planet Earth jan 2001. Text: Per Klingberg
20 år efter att en av de bästa skivorna som spelats in i Sverige släpptes, har skivbolaget MNW äntligen tagit sitt förnuft till fånga och återutgivit Garbochocks klassiker.
Mannen vi har att tacka för det är ingen mindre än Joakim Thåström, som själv håller det här som den bästa svenska skivan någonsin, och jag är benägen att hålla med honom.
Garbochock är kanske inte ett särskilt välkänt namn, men bandets sångare är desto mer känd. Det är Stry Terrarie (numera ändrat till Stry Kanarie, egentligen Anders Sjöholm), som av den breda massan mest kanske koms ihåg som elftetimmen-medlem i Ebba Grön, och tillsammans med Thåström en av drivkrafterna inom det tidiga Imperiet och Rymdimperiet.
Babylon Blues och Kriminella Gitarrer är inte heller helt okända band, och båda dessa har haft Stry i spetsen.
Man kan lätt göra ett miniföredrag bara av de år som löpte mellan Kriminella Gitarrer 1978, och Ebba Gröns splittring 1983, men det är inte syftet med recensionen, hur intressant det än vore. Garbochock sade själva att de spelade psynk, en blandning av punk och psykedelika, och kanske är psynk en ganska träffande beskrivning av skivans innehåll: annars kan man nog försöka beskriva skivans ljudbild genom att säga att Jim Morrisson och The Doors nog hade gett en hel del för att få låta som Garbochock. Joy Division är ett annat namn som dyker upp i mitt huvud: därmed inte sagt att de och Garbochock låter särskilt lika, men båda banden byggde sin musik på liknande principer.
Poesi, drama och ganska högt siktande ambitioner möter rå, enkel punkrock helt enkelt.
Musik gjord med både oerhörd nerv, och intellekt helt enkelt.
Vid den första genomlyssningen, gjord någon gång i sommar, var det mycket lite som fastnade: titelspåret var mycket bra, 'Fusion 1999' var vacker, det andra lät mest avigt och ostämt.
Och visst är det sant, att Strys sångröst kanske inte är av den klassiska sorten, att melodierna inte är de mest självklara...men det spelar ingen större roll.
Några genomlyssningar senare och 'Malmö City' låter bara som...rock'n'roll helt enkelt, i en enkel, primitiv och självklar form.
Rösten och gitarren pressas till det yttersta, varje gång refrängen kommer tillbaka låter den som ett slag i ansiktet.
Originalversionen av 'Alltid Attack' (som Rymdimperiet sedan spelade in en variant på), är mörkt och intensivt:
'Kan-Kan Flickor' låter mer och mer som en hitlåt, fast ut- och invänd och berövad möjligheten att bli en hit.
På något vis så missade jag vid den första genomlyssningen att 'Så Kall, Så Het' var en av de vackraste låtarna jag hört, och innehöll en ännu vackrare text.
Numera är det omöjligt att missa.
Titelspåret 'Ritual' framstår dock fortfarande som kronan på verket, där Stry skriker och stönar fram, i min värld klassiska, textrader om längtan bort från den gråa vardagen, och hur livet har blivit en betyngande ritual snarare än något njutbart.
OK, jag har nog blivit patetiskt pretentiös i mina försök att förklara hur jävla äckligt bra den här skivan är.
Kanske räcker det med att säga att ingen har skrivit så förbannat vacker rocklyrik på svenska som Stry runt den här tiden: och då har det ändå kommit fram ett par stora textförfattare under de 20 åren som gått.
Eller så kanske det räcker att säga att musiken är rå, nervig och samtidigt undebart melodiös? Kanske borde man nämna Anna Gustafssons orgelspel, Janne Karlssons tidstypiska new wave-bas eller...jag vet faktiskt inte hur det förklaras.
I min värld är den här skivan något av ett fenomen, och jag är nästan sjukligt fäst vid det här stycket vinyl.
Det finns så mycket att säga egentligen, men jag vet inte hur man förklarar det.
Egentligen kan jag väl bara ge ett råd, och det är att ni skaffar 'Ritual' när den kommer ut på nytt någon gång efter nyår, lyssnar igenom den ett par gånger så förstår ni förhoppningsvis själva.
Not: Den nya upplagan av 'Ritual' lär få ett nytt omslag, och ett bonusspår i form av 'Invasion', som släpptes enbart som singel 1980
|