V/A: Volym 3 - Den bästa svenska musiken 80-tal
Albumrecension ur Feber 001206. Text: Jan Gradvall
Vad ska man egentligen göra med det svenska åttiotalet? Ska man låsa in det i en mörk källare, ge det en begränsad Robinson-diet på ris och kokade palmrötter och sedan kasta bort nyckeln? Eller ska man ta leda fram det till förhörsrummet, sätta en spotlight rakt i ansiktet på det misstänkt skyldiga åttiotalet och sedan en gång för alla reda ut hur det kunde bli som det blev?
Den här samlingen har valt det senare alternativet. "Volym 3" är den tredje volymen i den serie med samlingsskivor som eldsjälen Eggis sammanställt med anledning av P3:s monumentala och oumbärliga musikdokumentär "Livet är en fest". Urvalet är mycket generöst (CD:n är lika lång som en dubbel-LP) och Eggis har gjort det enda rätta genom att göra ett personligt urval i stället för att försöka vara objektiv eller heltäckande.
Hur låter då svenska åttiotalet? Ömsom imponerande entusiastiskt och engagerat, ömsom erbarmligt styltigt och uppblåst.
Denna åttiotalssamling fuskar genom att börja med en låt från 1979, Ebba Gröns "Vad ska du bli" som fortfarande är den bästa svenska rocklåt som någonsin gjorts, för att sedan chocka med att som spår två slänga in "Afrika", en bortglömd B-sida från en singel med Rymdimperiet, den tidiga förlagan till Imperiet.
Det intressanta med "Afrika", skriven och framförd av Stry Terrarie, är att den åldrats på rakt motsatt sätt jämfört med de Imperiet-inspelningar som skrevs och framfördes av Thåström. Det kajalsminkade och teatrala Berthold Brecht-mässande som Thåström anammade efter att Ebba Grön splittrades låter i dag väldigt daterat. Jag kan till exempel inte lyssna på samlingens sista spår, "Alla vill till himlen", en pompös rockopera i miniatyr som i dag mest låter som "Alla vill till Kvarnen".
Men Strys slarvigare och betydligt mindre ambitiösa sånger - "Afrika" låter till exempel som en vänsterhandskomposition nedrafsad på fem minuter - har däremot inte åldrats alls. Jag lyssnar till och med på "Afrika" med större behållning nu än jag gjorde då. Strys andra bidrag på den här samlingen, Babylon Blues mästerverk "Har vi inte grävt för många hål?", låter också precis lika bra även år 2000. Det är som om Stry alltid förmått röra sig utanför tiden och för mig är han den allra störste inom svensk rock från punken och tio år framåt.
Det verkliga utropstecknet på den här samlingen är annars "Dunkar varmt" med Tant Strul. Jag minns att Hasse Huss gjorde ett fantastisk radioprogram i P3 i mitten av åttiotalet där han mitt bland låtar som Gregory Isaacs "Cool Down The Pace", Sweet Pea Atkinsons "Don't Walk Away" och Van Morrisons "Bright Side of The Road" lade in "Dunkar varmt" med Tant Strul och visade att det även fanns svensk soulmusik. Jag har inte vågat lyssna på den på säkert tio år, men den håller, fan vad den håller. Varken Eric Gadd eller någon annan har sedan dess varit i närheten av intimiteten i "Dunkar varmt".
Vad det gäller resten av bidragen håller även Eldkvarn, Docent Död, Reeperbahn, Jakob Hellman och den fantastiska Hellman-duetten med Perssons Pack. Fast låtar som "Solglasögon" och "Hon har ett sätt" börjar kännas väldigt sönderspelade. Varför finns förresten inte fler låtar än en med Docenterna?
Däremot har tiden inte varit lika nådig mot bidragen från Lolita Pop, Kai Martin & Stick och DiLeva. Åttiotalsproduktionen står i vägen. Plus att det är väldigt märkliga låtval med DiLeva. Även låtar som "Blod eller guld" med Wilmer X och "Salta diamanter"med Lolita Pop låter i dag tyvärr daterade.
Jag gillade inte Magnus Johansson och Freda när de släpptes och, sorry, jag gillar dem inte nu heller. Även om jag alltid haft störst respekt för eldsjälar som Micke Alonzo och Johan Johansson har jag heller aldrig kunnat ta till mig den energiska och lite hurtfriska marschpunk som de gjorde med KSMB och Stockholms Negrer.
Och vad Camouflage gör på en samling med de 21 bästa svenska låtarna från åttiotalet undrar nog till och med bandet själv. Vi är nog också åtminstone några stycken som undrar vad som hände med Problem. Såväl "90 000" som "Jag vill inte ha" som "Jag ser igenom" är nästan genant mycket bättre än hälften av bidragen på den här samlingen.
|