Vad vill ni bli?
Konsertrecension från Ritz ur Schalger #27/81. Text: Thore Sonessen
Det finns bara ett sätt att gå på en Ebbaspelning. I klump, påhejande och jublande, svetten
rinner i floder. Det kommer klungor lika täta som AIK-supportrar och en ständigt växande skara
medelklassungar som älskar att skrika "deras feeeta nackar". Gemensamt har de alla, vi älskar
EBBA...och kärleken kan som vi alla vet förblinda. Själv har jag sällan varit mera skeptisk
efter någon Ebbaspelning. Det var inga fel på takten, inte på öset och inte på inlevelsen.
Men jag kan bara inte ställa upp på den där fanatiska popidolshysterin. Även om Ebba är några
av de bästa idoler man kan ha, rebelliska sanningssägare som i sina hjärtan fortfarande är
kvar i sina rötter. Hos polare, som liksom dom, slåss mot ett allt mera strypande etablissemang.
Mina negativa känslor beror också på att jag inte hittar något nytt material som för dom
vidare. Och att den fjärde nya Ebban, Stry från upplösta Garboshock på orgel, inte lyckas
krydda eller tillföra låtarna något nytt.
Ännu iallafall. Trots den "rätta" looken och tröjan med STAR i stora bokstäver. Av de
tre nya låtar vi fick höra var det bara en "Hot Chocolate" som pekade framåt. En rytmisk
rockare som lät Thåström fara ut i Jimi Hendrixliknande ylanden på Fendern och som släppte
de väl inkörda fyratakter/refräng strukturen hos Ebbapopen. Fram växte ett rytmiskt sug och
ekande sång och den låten visade att det finns vilja kvar i de fyra musketörerna. De andra
"Scheisse", "Uppgång och fall" och "Stockholms hjärta" var formelsånger på rutin.
Ebba-revolt på avslagen tomgång. (Rutin? Tomgång? Thore S. stod uppe bland borden,
jag svettades nere på golvet och kände mig ung, kåt och rebellisk som faan/ Håkan
Labger, 31)(Aha, det är på svetten det hänger/Thore, 28) Och som texten i "Scheisse"
också säger, det är inte med krut och vapen samhället skall krossas, utan "mina tankar
är vapen som slåss". Andens musketörer alltså, inte kampens. Men, och jag hoppas det är
ett MEN som verkligen kommer att falla in. Om. Där finns lösningen till framtiden.
Slå av på hetsen, glöm frenesin som bara ger andnöd och börja nyansera. Våga lita
på ett stort sound. Den mogenheten måste Ebba börja visa snart, annars kan jag inte
tro att de håller så mycket längre.
Det går inte att vara hitsprutande "Häng Gud/Det måste va radion/Va ska du bli" –
grupp i all evighet. Inte om Thåström skall få behålla det han säger sig ha nått i
introduktionen till första extranumret "Va ska du bli" - "Vi är redan popstjänor,
vi har inte längre några problem med vad vi ska bli…"
Och rockstjärnor är dom idag. "Staten och kapitatet" är rena guldgruvan, alla kan
refrängen och det är den som väger allra tyngst i Ebbashowen just nu. Den dundrar
och rungar, låter som om hela samhället ovanför RITZ källarnivå skall mjukna i
knäna och ge efter för trycket. Bättre än så kan Ebba aldrig bli inom de musikaliska
ramar de jobbar idag. Men jag vill ha mera än så. Varför fick vi inte höra Strys
"Stockholms pärlor" i ny version? Eller någon av de andra mera sugande sångerna?
Har Stry slutat att skriva och är det bara Rymdimperiet som skall föra oss ut i nya banor?
Jag hoppas få svar i slutet på oktober när Ebba skall ut i Sverige med Eldkvarn.
|