Ebba Grön: Ebba Grön
Albumrecension ur Schlager #39/82. Text: Lars Nylin
Det räckte att se hans ögon för att fatta att det var allvar, det var ingen lek med upprorsschabloner. Det fanns så naket i Joakim Thåströms mörka ögon att man aldrig behövde tveka. Idag är det inte lika lätt. Mycket har hänt och Ebba Grön är inte längre det kompromisslösa skriket på hjälp från en generation i välfärdssamhällets bakfylla. Idag är dom rockbandet Ebba Grön, efter svenska förhållanden en supergrupp. För många ett band vilket som helst. De är stilbildare, förebilder, idoler; "Ebba Grön" kommer att sälja i 100 000 exemplar och toppa LP-listan, det är långt från Oasen i Rågsved 1978. Förra våren kom "Kärlek & Uppror", det första steget från punken till en mer utvecklad form av rockmusik. Man lyckades storartat i "800 grader" och några låtar till. Men det var en ojämn produktion som led av halvfärdiga idéer och tveksamhet i vägvalet. Nu har jag "Ebba Grön" framför mig i ett omslag med franska liljor som är så fult att det blir snyggt. Det är ett första tecken på att Ebba Grön
fortfarande har sina fötter stadigt i upproret. Man vägrar fortfarande att göra saker som de "borde" göras. På samma sätt som att man i det här läget, när man "borde" ge sig ut på en lång "plugga- LPn-turné" istället åker ut och spelar på fritidsgårdar inför troligtvis redan frälsta fans. Och det finns fler tecken... Jag lyssnar inte på "Ebba Grön" med objektiva öron för jag vill att den ska vara fullgången, helgjuten, dynamisk, jag vill verkligen kunna utnyttja alla schablonerna. Jag har en sådan tacksamhetsskuld till dom här människorna att jag om det behövs tänker tvinga mig att älska den. För jag hade aldrig haft det här jobbet om inte Ebba Grön tänt mig slutgiltigt på rockmusik l978, det var dom som fick mig att börja springa på konsert efter konsert dag efter dag. Det var dom som fick mig att inte bli en byråkratråtta eller något annat som jag hade hatat idag. Det var bakgrunden, egotrippen och uppladdningen, här har vi fakta: "Ebba Grön" : "Flyktsoda" är första kapitlet. En rak rockare om
verklighetsflykt med droger. Johnny Thunders är bara en människa, men jag tänker på honom... "Flyktsoda ta mig i land, sätt mig i brand, ibland, ibland". Tunga rock- saxar, Strys orgel, Thåströms Springsteen-bröl. "Uppgång & Fall" är skivans första riktigt stora ögonblick. "Mitt liv är en skyddad verkstad för meningslöshet". Lugnare än "Flyktsoda", metodiskt arbetande någonstans i Springsteenland (en person som kommer att återkomna i den här texten). Ett lugnt munspel mot slutet och jag ryyyser... "Heroinister & Kontorister" drar upp tempot igen. Stones-arv. Om Stockholms City. Ebba sjunger "River en stad – bygger en ny" i kör som bara dom kan göra. Superbt.
"Stopp!" är den första tveksamheten. En fin idé med ett rakt rockbeat som punkteras med att "Stopp!" ropas, Stry Terraries string viner i botten. Men efter ett break i mitten av låten kommer "Stopp!" aldrig riktigt igång igen. Dessutom är texten ovanligt konturlös för att vara av Ebba Grön.
"Die Mauer" som följer är den stora tveksamheten. Musikaliskt är den förnämlig. En ballad som stegras i tempo, byggs på, växer och slutar med svepande altsax (det går inte att undvika att nämna Clarence Clemons). Men texten... Kärnan i Ebba Grön är för mig rötterna i en verklighet som är vår vare sig vi blundar för den eller inte. "Die Mauer" handlar om någon annans verklighet nämligen den i och för sig faktiska existensen av en mur mitt Berlin. Resultatet blir realpolitisk såpopera som jag trodde försvunnit i och med att den "gamla" proggmusiken gick i graven med sina revolutionsklyschor. "Musketör" låter som AIKs hockeylag i duschen efter segern i elitserien. Skrålande allsång om "en för alla, alla för en". I och för sig är den ännu ett tecken på Ebba vägran att anpassa sig till rockmallen, men jag flyttar är då pickupen till: "Het choklad". En radikalt ny upplaga av Ebba Grön Lätt funkig a la Stones med mustigt blåsarrangeman och suverän kompgitarr av Thåström. "Handgranat... ge sig totalt" är
det närmaste vi kommer den ursprungliga versionen av gruppen. När Thåström sjunger "Någonting har hänt med dig inatt" är det Oasen eller Musikverket för många år sedan... "Kärlek e stark". Fjodor gör sin bästa sånginsats. Mycket "Tenth avenue freezeout" utan att plagiera. Mikael Hagströms piano hamrar tungt, Thåströms vinande gitarr, Gurras pumpande trummor. En fin uppladdning för "Ebba Gröns" odiskutabla clou. "Tittar på TV" är ett mästerverk i varje detalj. Det är stor rockmusik, jag kan plocka fram alla schabloner och klyschor, framförallt låter det inte som något annat. Det är en 5.28 minuter lång rock’n’roll-symfoni med ett klimax där Rågsveds alla munnar i en mastodontkör sjunger "Jag håller på R-A-F". Jag ryser. Nej jag ryyyyyyser från tåspetsarna till näs- tippen. Vid sidan av "800 grader" och "Were only in it for the drugs part 1" det starkaste som gruppen gjort. "Ebba Grön" är ett långt steg mot att acceptera Ebba Grön som ett stort rockband i den generella meningen. Den är en stor hjälp i dam hittills nästan hopplösa försöken att glömma det som var och acceptera det nya och nödvändiga istället. Och det viktigaste: den har fötterna bastant och tryggt på jorden.
|