Ebba Grön: Live
Albumrecension ur Aftonbladet 980501. Text: Per Bjurman
Åh, hur ska det här gå till?
Jag kommer att spränga hjärtat ur kroppen om jag försöker förklara varför ett livealbum med
Ebba Grön kan betyda så oerhört mycket närapå tjugo år efter det spelades in.
Det handlar ju inte bara om musik. Det handlar om vem jag är - och varför. Kalla mig pompös
och kalla mig patetiskt, men den här trion (sedemera kvartetten) förändrade faktiskt mitt liv.
I grunden.
Före Ebba Grön fanns en sorglös, omedveten tolvåring som utan att reflektera särskilt mycket
över saken levde ett praktiskt taget meningslöst liv. Efter fanns något helt annat.
Det går inte att ge något fullständigt svar på hur och varför det kunde hända, såna processer
sker i mycket liten utsräckning inom ramarna för det intellektuellt gripbara, men i första
hand skulle jag vilja påstå att det handlade om energi. Jo, de politiskt militanta och
samtidigt enkla, gatusmarta texterna var också viktiga. De stentuffa riffen. De mördande
melodierna. Tyngden. Det råa svänget. Den totalt kompromisslösa hållningen. Men allra
centralast, allra mest avgörande, var energin. Den ursinniga, blixtrande, ofta rent
chockerande energi som stod som ett livsfarligt högspänningsfält kring allt Thåström,
Fjodor och Gurra rörde vid. Det var den som förändrade. Som slog sönder och byggde nytt.
Som förvandlade tolvåriga skal till människor med tankar, mening och mål.
Fantastiskt nog har man på stora delar av "Live" lyckats fånga denna närmast unika kraft,
denna rödglödgat intensiva känsla av att varje ackord, varje textfras, varje förbannat
ögonblick är på liv och död. Och även om världen inte stannar lika tvärt som första gången
är effekten fortfarande omtumlande. Jag blir alldeles het i hela huvudet. Jag känner vrede
och lycka och upprymdhet i en enda ivrig, förvirrad röra. Jag vill, än en gång, ut och
spränga hela samhällshelvetet i luften...
Materialet är till stora delar hämtat från gamla bootleg-artade heminspelningar -
producenten och eldsjälen Jan-Erik "Eggis" Johansson har verkligen dammsugit landet på
tejper - och den tekniska kvaliteten andas inte direkt Pink Floyd. Utmärkt, tycker jag.
Det var så här Ebba lät - taggigt, skränigt, slarvigt och punkigt - och att polera i
efterhand vore snarast ovärdigt.
Men okej, "Flyktsoda", och i någon mån även versionen av Steppenwolfs "Born to be wild",
kanske känns taffligare än nödvändigt. Vid det laget, runt 1982, svängde Ebba faktiskt
med viss pondus.
Resterande sexton spår (sjutton om du låter cd:n snurra några extra, hemliga varv...)
exploderar dock som kärnkraftsladdningar i hörselgångarna. Jag älskar samtliga men måste
alldeles särskilt nämna versionen av "Ung & kåt", en frustande thåströmsk brunstattack,
adrenalinchocken "Hat & blod", den rasande intensiva "Tyst för fan", "Schweden, Schweden",
"Vad ska du bli"och givetvis "Staten & kapitalet", där man i princip kan höra blodkärlen
pulsera i Fjodors högröda panna.
Belackarna lär säkert komma att beskriva "Live" som spekulation, speciellt om den, som
jag tror, lyckas inta tätposition på försäljningslistan, men vad betyder det?
Någonstans där ute finns en ny tolvåring som för första gången får höra Thåström spotta
blod genom högtalarna:
"Jag har fått lära mig att jag mår bra jag mår bra jag mår bra/Men konstigt nog mår jag
dåligt i dag/Precis som jag gjorde i går/Sverige Sverige fosterland, säg mig är det
verkligen sant..."
Och plötsligt har ett liv till, tjugo år senare, förändrats...
|