Han bara log
Konsertrecension från Valvet, Göteborg, 1989. Text: Petter L
Je crois en troil je crois en toi!
Ja, så skulle jag har ropat i bästa Rimbaudstil om bara jag vågat.
Det var mörkt och hett. Svetten lade sig som ett fuktigt lakan över ansiktet. Rummet luktade upphetsning. På scen stod Stry.
Han log emot mig. Och oss. Han verkade lycklig. Hans scarf var redan dyngsur.
Vi var tvåhundra där. Tvåhundra troende. De gamla punkarna från -78 i sina lika gamla skinnjackor återupplevde frenesin från Sprängkullen. Vid deras sida stod min generation. Vi som var för unga för punken. Kanske är Stry främst vår hjälte. Till min förvåning kryllade det också av 16- och 17-åringar. De kom utan att kunna "Malmö City". Men vi dansade tillsammans. Vi slogs och svettades tillsammans.
Stry bara log. Han överöste massan med sin hesa stämma och låt oss vandra hela vägen från just "Malmö City" till "Den nya dansmusiken", "Guld och döda skogar" och "Allting va hipp". Och sen tillbaka igen.
Jag rördes nästan till tårar. Benen var svaga som daggmaskar. Halsen en skrovlig vulkan, riven av lavalåtars hesa ljud. Och då drog Stry på "Born to be wild" och kollapsen och återfödelsen var nästan samma sak. Jag balanserade. Valvet riste. Tvåhundra slutkörda ungdomar föll ihop. Min hjärnas pelare brakade samman.
Jag hörde dåligt i tre dagar. Och i tre dagar trodde jag på musiken igen.
Och Stry bara log.
|