Stry levererar manisk kakafoni
Konsertrecension Inkonst 020904. Text: Tobias Gustavsson
 Strax innan klockan ett mullrar det klassiska riffet till "Streberbarn" igång. Publiken på det ovanligt charmiga stället Inkonst i Malmö är något avvaktande och står mest och stampar takten med högerfoten. Stry tar några bloss av sin hemrullade cigarett och låter den vila mellan fingrarna när han kråmar sig runt mickstativet. Han kastar om textraderna lite hur som helst och låter sin karakteristiska stämma spridas i lokalen. "Streberbarn" är en perfekt öppningslåt.
Det bjuds inte på något fin-lir direkt. Det är till och med stundtals riktigt skevt och svajigt, kanske mest på grund av att den gladlynte och för kvällen extra rödögde gitarristen Christer Nilsson har lite problem med att hitta rätt bland sina strängar. Det gamla Imperiet-örhänget "Kickar" funkar dock utmärkt och har jämfört med Strys egna studioversioner utsmyckats med en långsamt pumpande kostym.
Bandet är opretantiöst, lite uppsluppet och ganska orepeterat men ändå fullt av energi. Några låtar slarvas bort i sin förvirring men som alltid när det gäller Stry så funkar det ändå. Hur utflippat och avigt det än är.
I sjätte låten, under det tio minuters långa racet "Whatitis" händer nånting. En monoton och ljuvlig kakafoni lägger sig som ett åskmoln i lokalen. Gitarristen går ner i spagat och misshandlar sin sexsträngade kompis med övervåld medan Stry hamnar i nåt sorts trance och dansar ylande i ett till synes ljuvligt rus. Publiken smittas av denna epidemi av elektricitet och på "Har vi inte grävt för många hål?" är dansen framför scenen i full gång. En given allsångsfavorit för ölstinna skånska rockers. Den avgrundsmalande "Tågbangården" punkterar en kaosartad spelning och Stry försvinner sedan snabbt ner från scenen och in i logen.
Låtlista:
Streberbarn
Everybody
Kickar
Pale blue freak
Natten är lång
Whatitis
Har vi inte grävt för många hål?
Tågbangården
|